Nu är samma gamla kaos igång igen! Det är härligt att läsa religionsvetenskap. Nu har vi börjat på en ny kurs - Tros och livsåskådningsfrågor. Mycket intressant kurs! Fast kanske lite svårt att greppa än.

Jag tror på den Helige Ande, en helig, allmännelig kyrka, de heligas samfund, syndernas förlåtelse, kroppens uppståndelse och ett evigt liv.

6] Vad betyder det?

Jag tror att jag inte av mitt eget förnuft eller av min egen kraft kan tro på eller komma till min Herre Jesus Kristus, utan den Helige Ande har kallat mig genom evangelium, upplyst mig med sina gåvor, helgat och bevarat mig i den rätta tron. På samma sätt kallar, församlar, upplyser och helgar han hela kyrkan på jorden och bevarar den i Jesus Kristus genom den rätta tron. I denna kyrka förlåter han dagligen mig och alla troende alla synder. Han skall på den yttersta dagen uppväcka mig och alla döda och ge mig och alla som tror på Kristus evigt liv. Det är visst och sant.

Så skriver min idol Martin Luther om den tredje trosartikeln i den Apostoliska trosbekännelsen. För en lutheran som mig känns förklaringen väldigt trösterik. Jag känner en lättnad när jag kan läsa Luthers förklaring på det hela. Låt oss fokusera på de första orden "Jag tror att jag inte av mitt eget förnuft kan komma till min Herre Jesus Kristus eller tro på honom, utan den Helige Ande har kallat mig genom evangelium". Vad innebär nu detta? Jo, det innebär att den tro - den tillit till Gud - som jag känner i mitt hjärta inte är något jag själv har hittat på eller fantiserat ihop. Istället är det Gud som har kallat mig att tro på honom genom evangeliets löfte. Evangelium betyder "glatt budskap" och syftar särskilt på budskapet om

Gud älskar mig - att han förlåter mig alla mina brister. När jag tänker efter är det egentligen ett enda dårskap för mig. Ingen människa, kan av sig själv, förstå detta. Det är totalt idiotiskt hur någon både kan känna till alla de gånger jag har brutit mot Guds regler och ändå är förlåten och älskad. För att man verkligen ska kunna tro måste Anden röra vid våra hjärtan och öppna oss.

Det kändes så härligt. Jag var ute och promenerade en sväng på förmiddagen. Det var obeskrivligt skönt. Det känns nämligen som att våren är på gång!

Våren är nog den årstid som tilltalar mig mest. Grönt gräs, fåglar som kvittrar, isar som håller på att smälta - ja, ni vet hur härligt det är. Men undra hur det hade varit om det hade varit vår jämt? Om fåglarnas kvitter och det gröna trädet skulle bli permanent? Det skulle inte bli någon lycka då. Då skulle inte våren kunna beröra oss överhuvudtaget - vi skulle ta den förgiven.

Nu har en lång en påbörjats på kyrkoåret som är allvarlig och som kan upplevas tung. Vi har påbörjat fastan. Under fyrtio dagar stannar kyrkan - på ett symboliskt sätt - upp för reflektion och eftertanke. Vad finns det i våra liv som vi kan klara oss utan? Vad behöver vi verkligen i våra liv? Våra tankar får gå till Golgata kors där Jesus väljer att dö för oss. Han väljer dö i vårt ställe. Han väljer att visa sin otroliga kärlek till var och en av oss.

Det är hårt att höra om kärleken Gud visar oss därför att det pekar på en punkt som är öm. Det talar nämligen om för oss att vi är syndare allihop som har brustit när det gäller vår kärlek till Gud. Vi har inte helhjärtat varit öppna för Gud och våra medmänniskor utan tänkt mer på oss själva. Men på samma sätt som det känns jobbigt när vintern är hårt och kall är det med Jesu kärlek. Det är när vi ser lagens stränghet som vi blir ödmjuka helhjärtat kan ta emot evangeliets budskap om förlåtelse, nåd och kärlek.

Nu är det klart. Nu är det gjort. Jag har skickat in min intresseanmälan till Växjö stift med ett rekomendationsbrev av min gode församlingspräst. Han är en fantastisk människa. Jag läste igenom brevet och blev väldigt rörd.

Hur framtiden ser ut nu vet jag inte. Om jag någonsin blir antagen eller inte - så vi vilar allt i Guds händer. Det är en trygghet att veta och bära med sig.

På förmiddagen var jag på en underbar högmässa. Vackra psalmer och vacker körsång samt en god predikan. Mässans höjdpunkt är att få ta emot Kristi kropp och blod i Herrens Heliga Nattvard. Jag känner en frid vid detta.

I eftermiddags var jag på en kvällsgudstjänst. MKT bra!

Eder vän,

K.

Jaha - är det fastlagssöndagen då. Ska snart på högmässa i grannförsamlingen där jag äntligen också ska få ett rekomendationsbrev. När jag tittade ut alldeles nyss hade det kommit lite snö - även om det verkar som att det inte blev så farligt.

Tjena på er!

Nu är kursen i Religionsbeteendevetenskap avslutad. Hjäälp så skönt det känns. Fast nej - i strikt mening är den inte avslutad än. Jag har nämligen inte fått tillbaka min hemtenta. Jag är lite orolig för den faktiskt. Det var en hyffsat svår en.

Nå, i alla fall börjar vi en ny kurs på måndag. Livsåskådning. Det ska bli mycket intressant! Här har vi faktiskt en del teologisk litteratur.

På onsdag börjar så fastan. Under fastan ges vi möjlighet att fokusera på vad som är viktigt i livet. Vi ges möjlighet att avstå från saker som inte är nödvändiga. Jag tror att det kan vara bra. Då kan vi nämligen få nya perspektiv på tillvaron.

I det samhälle vi lever i idag möts vi av en återkommande sak. Vi ska vara så lyckliga som möjligt. Vi måste få ut det mest maximala av livet. Detta tar sig uttryck i konsumtion och missbruk.

Vi satsar stenhårt på att vara lyckliga. Men trots det blir det ofta motsatt effekt. Aldrig har människor i vårt land mått så dåligt som vi gör idag. Tvånget att vara lycklig medför nämligen en stark press. Mycket vill ha mer, och att därför kunna stressa av känns för många som en omöjlighet. Tanken på att vara olycklig är sålunda ett hot riktat mot oss.

Stiftets biskop sa i en TV-intervju: "Den största lyckan i livet är att få vara olycklig". Först kan det låta knäppt, konstigt - och med tanke på hur vårt samhälle ser ut - sjukt. Ska man kämpa och sträva efter lyckan? Ska vi inte vara glada och lyckliga så länge det gå? Men ju mer jag tänker på det, ju mer logiskt är det väl ändå? Jag måste inte alltid vara lycklig. Jag måste inte alltid känna salighetskänslor. Jag måste inte alltid sträva efter det bästa - ett bra arbete, bra inkomst, bra konsumtion etc. - jag får faktiskt vara olycklig och elände. Jag får till och med gråta av förtvivlan.

Kärnan i kristen tro handlar inte om att få ut den maximala lyckan här på jorden. Det handlar inte om att en kristen alltid är överlycklig och glad. Det handlar om att Gud älskar oss och att han sände sin Son till världen för att dö för våra misslyckandes skull. Det ofattbara med Gud är inte att han älskar oss när vi lyckas i livet - när vi presterar bäst på jobbet eller i skolan. Det ofattbara är att han älskar oss i livets alla skiften. När vi klantar oss och ballar ur liksom när vi fåfängt hjälper en medmänniska. När vi glömmer bort honom och vänder honom ryggen som när vi med salighetskänslor vill följa honom. Det står skrivet i Bibeln:

Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder. (1 Joh. 4:10)

Kristen tro handlar inte om att göra karriär. Det handlar om att våga lägga sig ner i Guds händer och att våga lita på hans löften. Först när vi vågar att lita på Guds kärlek kan vårt liv få en ny mening. Vi vet då att Gud älskar oss även när vi plågas av konsumtionens och lyckans kval.